Eskilstuna och Västerås bildar energipakt

Är det aviserade infrastrukturella samarbetet mellan Eskilstuna och Västerås bara en dagsslända? Knappast, det är snarare ett av de första betydande bevisen på en nygammal trend.

TEXT OCH FOTO: BENGT MAGNUSSON

Små kommuner klarar inte riktigt av att behålla högt kompetent personal. Däri ligger en av anledningarna till att vi nu prövar detta samarbete, som ett tecken i tiden. Vi måste bli attraktiva arbetsgivare.
Så säger Västerås kommunalråd Bengt Gustafsson (s) när jag intervjuar honom en tisdagseftermiddag i Västerås Stadshus.
På onsdagen träffar jag hans kollega Nina Jarlbäck (s, även fullmäktiges ordförande) i motsvarande lokal i Eskilstuna:
- Vi behöver spjutspetskompetens för att våra företag ska kunna leva vidare. Effektiva är vi redan idag, det är min erfarenhet, men vi måste också kunna attrahera nya och välutbildade medarbetare, civilingenjörer ska kunna känna utmaningen att verka inom ett kommunalt energiverk.
Västerås och Eskilstuna avser som bekant att utifrån ett intentionsavtal slå ihop sin kommunalteknik vid nyår. Fullföljs planerna bildas det största rent kommunala elhandelsbolaget på marknaden. Västerås har även innan affären med Eskilstuna stärkt sin ställning genom att bilda ett elnätsbolag med några grannkommuner. I det ville inte Eskilstuna vara med när chansen gavs.
Nina Jarlbäck vill se samgåendet som ett uttryck för den gemensamma vision kommunerna har om västra Mälardalen, där t ex Mälardalens högskola och en framtida symfoniorkester är parametrar.
I båda kommunerna finns en majoritet för ett samgående bestående av s och v. Den majoriteten vill också behålla viktig infrastruktur i kommunal ägo.
- Men när det gäller elhandeln är vi medvetna om att den är annorlunda till sin natur, säger Nina Jarlbäck. Därför kommer vi att titta särskilt på den utredningen.

Prov av tes
Det är två tunga, socialdemokratiska kommunalråd i industripräglade kommuner på ömse sidor om Mälaren som talar. Jag intervjuar dem och försöker pröva min tes: Upplever allmännyttan en renässans på det infrastrukturella området, i synnerhet energisektorn? Jag tror att det är så, några tidens tecken har pekat åt det hållet på senare tid. Det började 1992 med Nuteks (och FOA:s) ”rapport” Energin åt kommunerna! (recenserad i ERA 9/92 sid 20). Det aktuella intentionsavtalet kunde vara en blåkopia av rapportens slutsatser i underkapitlet ”Samarbete mellan kommuner”.
Så kom Kommunförbundets skrift Effektiva kommunala energiföretag alldeles i början av 1994. Då ville kommunerna rusta sig för den avreglerade elmarknaden, för ”marknadsanpassningen”. Det kändes viktigt att kunna bedöma energiverksamheternas effektivitet i jämförelse med statliga och privata företag, av vilka ju en del dessutom inte hade säte i Sverige (Sydkrafts ägarbild till exempel började då präglas av franskt och- ännu mer- tyskt ägande på bekostnad av kommunalt inflytande i och med att kommunerna realiserade sina tillgångar i kraftbolaget).
Kommunförbundet specialstuderade nio energiföretag och redovisade nyckeltal av ekonomisk, teknisk och miljönatur.
Vattenfall hade vid den här tiden blivit ett statligt bolag, och dess expansion tog sin början. Det gjorde den även för ett antal andra statliga kraft- och energiföretag i omvärlden. Såväl nät- som handelsföretag i företrädesvis kommunal ägo köptes upp i en begriplig strävan att positionera sig på den avreglerade nordiska, för att inte säga europeiska eller åtminstone nordeuropeiska energimarknaden, främst på elsidan. (Baltrel-företaget är ju ett uttryck för en sådan strävan, låt vara mest av stamnätsförbindelsenatur; se f ö en notis om detta på sid 10!).
Sydkrafts aktier hamnade i tysk och norsk ägo snarare än i kommunal (och framförallt fransk), Sydkraft självt expanderade i Örebro och Båkab, finska IVO:s metodiska expansion i Sverige krönt av företagsbildningen Birka Energi, där ett med Stockholms kommun hälftenägt jätteföretag till slut bildades med det största antalet detaljkunder (även om vi fortfarande undrar när det ska visa upp sig på banan). Och alla andra förvärv av kommunala energiföretag som har passerat revy: frågan har legat där och väntat på ett svar: Kan vi förvänta oss en motreaktion?
Nu har den kommit.

Välmående och kommunala
Kommunförbundet vill ta upp en diskussion om reglerna för kommunala företag. De upplevs som hårt kringskurna av regler som privata företag inte är. Detta hämmar deras konkurrensförmåga. Samtidigt pekar förbundet på att de kommunala företagen i allmänhet är ganska välmående. De lämnade 1997 mer än sex miljarder kronor i vinst till sina ägare. Det är ingen obetydlig sektor: 54 000 anställda och en omsättning på 128 miljarder kronor.
Samtidigt, säger Lennart Hansson som är sektionschef på Kommunförbundet, står vi inför ett antal viktiga frågeställningar. Varje kommun måste fråga sig i vilka verksamheter som kommunen ska engagera sig som ägare och hur kommunen ska utöva sin ägarstyrning. Och den processen är igång. Vi ser ett trendbrott där företag avvecklats de senaste åren- totalt sett minskar antalet kommunala företag.
Men Hansson vill att ägarrollen ska diskuteras i kommunerna. Han pekar på vikten av professionalisering av det kommunala företagsägandet. Ett dokument för denna strävan är den alldeles nyligen utgivna ”fakta”boken från Kommunförbundet, Kommunala företag (1999).
I februari 1999 var 110 av de totalt 250 elnätsbolagen kommunala, liksom c:a 100 elhandelsbolag. Nu vill Kommunförbundet värna om dem- och varna för den utveckling mot oligopol som präglar i synnerhet elmarknaden. Viljan att behålla elnäten i kommunal ägo synes väsentligt större än ambitionen att behålla elhandeln.
Med den här boken vill man från förbundets sida bidra till ”att skapa ordning och reda i informationen om kommunala företag”.

Engelsk utblick
Låt oss kasta blickarna mot England ett tag! Där privatiserades elmarknaden 1990 och resultatet har vi sett: kraftiga (storleksordningen 50, 60 procent) nedskärningar av personalen i företag som måtte ha administrerats som öststatsföretag inom ramen för CEGB, men också en mycket tydlig oligopolisk utveckling i företagsstrukturen och rent stötande inslag som det s k ”fat cat”-syndromet, d v s att toppcheferna ackumulerar ersättningar som får våra inhemska fallskärmsdebatter att verka strid om ungarnas veckopeng. Den engelska motsvarigheten till Seko, fackförbundet för service- och kommunikationsnäringarna, heter Unison. Organisationen (read all about it på: www.unison.org.uk) ger nu ut en bok som heter A Future for Public Ownership (Lawrence & Wisehart, 1999). Den är författad av ett par ekonomiska akademiker vid Leedsuniversitetet, Malcolm Sawyer och Kathy O’Donnell.
Budskapet är i korthet: Det är dags att tänka om. Återgå till samhälleligt ägande av el-, gas-, vatten- och järnvägssektorerna! Privatiseringens välsignelse har kraftigt överdrivits.
I England, vill säga, där ju situationen som nämnts har utvecklats distinkt åt ett annat håll än i Sverige genom att det är just privatisering som i Thatchers nyliberala anda blivit Modellen. I Sverige är det ju den statliga expansionen (Vattenfall, IVO, Statkraft, EdF) som varit förhärskande, i någon mån hand i hand med den kommunala. Kanske har det bidragit till att motsättningarna i debatten inte vässats så som de har gjort i England?
Vad skulle då privatiseringen ersättas med? Jo, författarna anvisar några modell-steg, varav inget är allena saliggörande. Full vertikal integration av statligt ägd infrastruktur utom kraftproduktion (!). Delvist (partial) samhälleligt ägande, där staten utövar en substantiell ägarroll. Strategiskt allmänägande, exempelvis genom nationalisering av National Grid (som till skillnad från vår motsvarighet Svenska Kraftnät är i privat ägo). Regionalt samhällsinflytande (kan gälla Skottland och/eller Wales: svårt att översätta till svenska förhållanden, eller vad säger ni i Skåne och Norrbotten...?). Sedan finns det ett upplägg där konsumenterna blir kollektiva ägare till sina leverantörer av el, gas, vatten. Slutligen en lösning med demokratiskt inflytande av de anställda enligt olika modeller.
Inte behöver man köpa de här förslagen rakt av! Det viktiga är förstås att peka på att tankarna är i svang i Blairs England; frågan är nog också:
- Varför och i så fall hur mycket strävar facket efter ett problemformuleringsinitiativ? Minns jätteaffären LO/Telge Energi (sid 8)!
Engelska kommentarer saknas inte. Från branschhåll vill man understryka hur svårt det är att stoppa tillbaka anden i flaskan, när han nu en gång har sluppit ut ur den.
Samhällsdebattören på vänsterkanten Will Hutton pekar i Observer på att el i ekonomiska termer utgör ett ”public good”. Som i sin tur betyder att verksamhet med el (vatten, gas och järnvägar) inte kan drivas med samma förtecken som företag, där konkurrerande alternativ alltid infinner sig av egen kraft, eller för att marknadsledaren börjar tappa greppet.

Signifikant rubrik
Men åter till Eskilstunavästerås, för att nu runda av. Det var signifikant att Dagens Nyheters rubriksättare valde frasen ”Kraftjättar hålls stången” över den ena, mer bakgrundsanalytiska, artikeln av de två som berättade om tilldragelsen.
- Avsikten med beslutet om sammanslagning är att på båda sidor om Mälaren trygga ett fortsatt kommunalt ägande av energibolagen, och förstås, ett säkrat politiskt inflytande, skriver Eskilstuna-Kuriren. Men det kan mycket väl hända att politikerna efter vägen finner det obekvämt att utöva detta inflytande. Att ge det nya energibolaget en professionell i stället för politisk styrelse vore att åtminstone något lätta bördan och opinionskänsligheten, tycker tidningen på ledarplats.
De två kommunerna har som jag ser det ”satt ner sina fötter”, grensle över Mälaren. Och kommunalråden verkar inte alls hågade att utöka reviret särskilt långt bort. Det ska vara en angelägenhet för Västra Mälardalen. Det ska bli mycket intressant att se om de håller sig till detta- eller om gemenskapen på eget eller andras initiativ utsträcks till, säg, Uppsala, Norrköping eller någon annan ort med stark kommunal tradition på energiområdet.
Minst lika intressant under arbetets gång har det varit att notera hur resolut ägarföreträdarna valt att också utåt svara för konceptet. Konceptet är a priori politiskt. Men hur glada är de verkställande ledningarna i företagen? Det är dom som ska räkna hem kraften i fusionen.

Åter till artikellistan | ERAs hemsida | ERA homepage